Hallå där, Swicky Krantz!

– Jag är grymt stolt. Det är två år sedan jag fick Göteborg förtjänsttecken och så får jag det här också. Det känns stort att få en sådan bekräftelse.

I motiveringen står att ingen har hört dig säga ”det är omöjligt”. Stämmer det?
– Jo det gör det, på något konstigt sätt. Allt går att lösa. Men jag är fascinerad av att någon har lagt märke till det och använt det i en motivering.

Vad är det som är speciellt med Flunsåsparken?
– Att vi under 33 år har hållit den öppen med fri entré, så att alla kan mötas. Det är en oas mitt i staden och det är allt möjligt som händer, för allt från små till stora.

Vad har varit den roligaste bokningen?
– Oj, det har varit så många. Jag minns när Sten-Åke Cederhök gjorde sitt sista framträdande 1989 och fick stående ovationer i 20 minuter. När han sedan kommer in i logen bakom scenen slänger han kepsen i bordet och säger ”Större än så här kan det inte bli”. Eller när vi körde Pettson och Findus i tre dagar, på tre olika tider. Det var som små plutoner som kom från spårvagnen, med förskolebarn i gula, gröna och röda västar. Jag tror att det var uppåt 1200 barn totalt. Det var så fräckt så det finns inte. Det är sånt man tar med sig.

Hur började din bana på Hisingen?
– Jag började som fritidsledare på en fritidsgård på Norra Hisingen för 52 år sedan. Sedan har jag vandrat runt. 1982 fick jag frågan av Lundby gymnasiums elevråd om att se om de kunde köra en rockkonsert i Flunsåsparken. Den stod i träda då och jag kände att man borde göra något av den. Vi fick loss en summa pengar för att dra igång, och sedan har det bara växt.

Har du bestämt vad du ska göra med pengarna?
– Nej. Det är ett bra bidrag till kassan nu när jag snart blir pensionär. Men jag tittar inte så mycket på det, utan jag är mest stolt över själva utmärkelsen.