Samtal om rotlöshet då och nu i serie på Stadsmuseet

Bilder: Pernilla Karlsson/Göteborgs Stadsmuseum

I alla tider har det funnits föräldrar som i perioder inte klarar att ta hand om sina barn själva, exempelvis på grund av missbruk eller psykisk sjukdom. Längre tillbaka placerades många barn på barnhem. Numera tas de oftast om hand genom placeringar i familjehem.

I en samtalsserie i anknytning till utställningen vill Göteborgs Stadsmuseum sätta dagens situation i perspektiv. Hur har placerade barn haft det? Hur ser omhändertagandet ut idag? Vilken betydelse har vittnesmålen från dem som vittnat i vanvårdsutredningen haft?

Mycket gjort, mer att göra
Den 11 mars medverkar Sofia Rapp Johansson, som själv bott i fosterhem en stor del av sin barndom och skrivit böcker om sina upplevelser. Hon samtalar med Åsa Vildblomma, Fagareds ungdomshem, och Lena Ernst Lagergren, social resursförvaltning.

– Sättet att arbeta med placerade barn har verkligen förändrats. Men det är mycket kvar att göra, säger Lena Ernst Lagergren, som arbetat med familjehemsplaceringar i över tjugo år.

Det som framförallt har förändrats är att socialtjänsten lyssnar mer till barnen och följer upp hur de har det i familjehemmen. Sedan slutet av 1990-talet tillämpas modellen Barns behov i centrum, med syfte att barnens uppfattningar verkligen ska efterfrågas och dokumenteras.

– Nu finns det en struktur. Tidigare var det mer upp till varje utredares huvud, säger Lena Ernst Lagergren.

En annan skillnad är att man försöker hitta familjehem nära barnets föräldrahem.

– Förr tyckte att man att de skulle ut på landet.

Tidigare barnhemsbarn visar runt
Utställningen Barnhemsbarn pågår till den 23 augusti. Under tre söndagar i mars visas den av personer som själva bott på barnhem eller i fosterhem.

– De berättar om hur de har haft det, men också hur de har hanterat det som vuxna, säger Rebecka Bukovinzky, Göteborgs Stadsmuseum.

Pjäsen Jag är ett barnhemsbarn har under vintern spelats på Stadsmuseet för fulla salonger. Den går nu vidare till Konstepidemin. Föreställningen bygger på skådespelaren Fia Adler Sandblads egen historia, men även på djupintervjuer med tre personer med liknande erfarenheter.

– Gå och se den, den är jättebra! säger Rebecka Bukovinzky.