Unga göteborgare berättar om sin hembygd i ord och bild

"Överåsberget. Bästa utsiktsplatsen för att det är nära och jag kan lokalisera hela mitt Göteborg därifrån. Det är synd med den fula byggnaden som täcker nästan hela utsikten. Vad är meningen med tornet? Jag gillar att sitta här och höra mullret av motorvägen samtidigt som fåglarna kvittrar. Det skapar ett lugn men är ändå väldigt mycket stadsliv." Foto: Augusta Ahlberg

Utgångspunkten för utställningen är att låta ungdomar berätta om sin hembygd.

– Det finns ju vissa krafter i vårt samhälle som vill försöka snäva in begreppet hembygd till att det bara skulle finnas en svensk hembygd – som om det vore något bestämt. Men alla har rätt att definiera sin egen hembygd. Och man kan ha flera hembygder, säger Annica Carlsson Bergdahl, som gjort utställningen tillsammans med Jerker Andersson.

Ungdomar visar sin egen hembygd
Utställningen bygger på berättelser från 1000 unga mellan 15-23 från hela landet, med olika bakgrunder och erfarenheter. Ungdomarna har själva fått välja en plats som betyder mycket för dem. I foton, egna texter och filmade intervjuer delar de med sig av sina funderingar och drömmar.

– Jag tror på ett samhälle där så många som möjligt är delaktiga. Då är det viktigt att värna om unga människor – att de känner att de är en del av samhället och kan påverka, säger Annica Carlsson Bergdahl.

Engagemang utifrån det lokala
Berättelserna växlar mellan personliga reflektioner om den egna vardagen och mer övergripande frågor om fördomar, samhällsengagemang och politik. Annica Carlsson Bergdahl upplever att just utgångspunkten i det nära, hembygden, var det som öppnade för vidare samtal.

– Det är ofta där du bor och lever som det börjar. Det är det man har åsikter och tankar om. Därför är det bra att börja i det lilla. För det lilla och det stora hänger ihop. Ibland hävdas det att ungdomar inte är intresserade av samhällsfrågor och politik. Det stämmer inte, konstaterar Annica Carlsson Bergdahl.

– När vi frågar ungdomarna om de är politiskt intresserade svarar många att nej, det är jag inte. Men när vi sedan frågar vad de skulle göra om de hade mycket makt, då har alla idéer om vilket samhälle de vill leva i. Så det finns ett engagemang. Men det gäller att börja prata om det.

Ny del med Göteborgsungdomar
Utställningen har visats på flera orter i Sverige. När den nu öppnar på Stadsmuseet har den kompletteras med en ny del, där fem unga från olika stadsdelar berättar om sitt Göteborg. Här finns bland annat Abed Salem som vill bli polis och undrar varför det ser så olika ut i olika stadsdelar, Rosanna Didriksson som inte kan tänka sig att flytta från Majorna och Augusta Ahlberg från Örgryte som säger att alla behöver känna sig behövda, men att många unga inte gör det i dag.

Under öppningsdagen på lördag 12 april blir det invigningstal, dj och visning av en konstinstallation av Johanna Adebäck. Klockan 17 visas även filmen Jag är fan en panter, en dokumentär som skildrar Biskopsgården och rörelsen Pantrarna.


"Hemsk byggnad! Väggarna är fula. Paraboler överallt. Jag tror att människor blir mer deppiga när det är fult! Många klagar på hur det ser ut men inget händer. Det är för att Biskopsgården är en förort som inte är betydelsefull. Många är invandrare och få är rika. Är de som bor här mindre värda? Eller varför får det se ut så här?" Abed Salem säger även i utställningen: "Jag är en Göteborgare, det vill jag säga. Jag är en Glenn från Göteborg". Foto: Abed Salem