Sydafrikas nybyggare

Dammet yr kring en skräpig jordplätt mitt i kåkstaden Walmer. Här vill Ntsika Tokwe förverkliga sin dröm. Han vill bygga en musik- och teaterskola för områdets barn och ungdomar så att de kommer ifrån våld och kriminalitet.

Ntsika brinner för sitt projekt. I sitt enda par skor går han runt och visar. Han berättar mycket engagerat om sin kärlek till teater, dans och musik och hur viktigt det här är för barnen i den fattiga kåkstaden. Ntsika är en av de hundratusentals svarta som bor i de många kåkstäderna kring Nelson Mandela Metro.

Mitt i misären finns också mycket glädje, hopp och framtidstro. Många är djupt engagerade och vill bygga ett bättre samhälle efter apartheid.

Pastor och frihetskämpe

Ntsika föddes i Walmer 1966. Han tillhör klanen Amatshawe, som är en klan av kungar, närstående den klan Nelson Mandela kommer från. Han har studerat teologi och är idag pastor.

Ntsika var mycket aktiv i frihetskampen som fördes under 70- och 80-talen. Hans tvillingsyster dog under befrielsekampen. Hon sköts av polisen precis utanför deras hus.

1984 blev trycket så hårt att Ntsika och hans fru lämnade landet. Jackquline greps i Botswana. Hon torterades och fick genomgå ett antal operationer. Själv greps han något senare och hamnade i fängelse.

Ntsika berättar att han fick käken sönderslagen. Det är något han påminns om än idag. Han plockar ur en protes ur sin mun. Den består av underkäkens alla tänder.

Han hamnade återigen i Sydafrika.

- De förde mig tillbaks mig till Port Elizabeth till den mest beryktade polisstationen i området. Den finns kvar än idag. De torterade mig och ställde massor med frågor för att de trodde jag hade ett speciellt uppdrag utomlands, säger Ntsika.

- I nio månader fick jag sitta helt ensam utan att tala med någon. Jag fick bara mat. Och så var det förhör. De kom vilken tid som helst på dygnet, det ingick i tortyren. När jag släpptes var det som om jag blivit galen, berättar han.

Den här gången flydde han till Europa. Senare tog han sig till Zimbabwe. Under exilen började han skriva pjäser om sitt liv. Det var så han började med teater. Lagom till de första fria demokratiska valen 1994 kom han hem igen. Då bodde någon annan i hans hus.

Nelson Mandela och hans parti ANC vann stort och frihetskämpen Mandela blev Sydafrikas första svarta president. Efter valet förväntade sig många människor att allt snabbt skulle bli mycket bättre. Men det var inte möjligt att genomföra förbättringar så fort. Rasåtskillnaden som försvann ersattes till stor del istället av klasskillnad.

En förlorad generation frihetskämpar

- Många var desillusionerade och frustrerade. Folk hade röstat och de väntade på att alla löften skulle infrias. Jag kände att det fanns mycket att göra här i Walmer. Kriminaliteten var hög, våldtäkter förekom och så fort du lämnade ditt hus så kom det pojkar som stal allt du ägde, berättar Ntsika.

En hel generation unga hade mer eller mindre missat skolan och istället kämpat mot förtrycket. Nu hade de sin frihet, men de hade ingen utbildning och inga jobb. Den här gruppen blev en slags förlorad generation i Sydafrika. Många började med missbruk och kriminalitet.

- Jag växte själv upp i detta område och visste att det fanns många människor här med stor talang till exempel musiker och idrottsmän.

Rugbyspelare från Walmer var så duktiga att de spelade i landslaget. Den internationellt kända jazzmusikern Dudu Pukwana kom också från Walmer.

- Dessa unga behövde något att syssla med för att avleda den frustration som de hade.

Aktiverar de unga

Tillsammans med politiker, pastorer, socialarbetare startades Ntsika Hope Trust. Ntsika betyder pelare till huset på xhosa som är det vanligaste språket i Nelson Mandela Metros kåkstäder. Festivaler anordnades där de unga deltog.

- Resultatet av detta blev att vi blev ambassadörer för Nelson Mandela Metro. Andra områden ville lära sig vad vi gjort.

- Jag har förändrat så många unga. En del av dem i min grupp har varit narkomaner och en del har verkligen varit fientligt inställda. Men jag ger aldrig upp.

År 2000 startade skolan Vuka art school, för sång, dans och teater. Här ska ungdomarna kunna fortsätta med sina olika projekt och samtidigt få yrkeskunskaper. Men det är ont om lokaler att hålla till i. Det finns bara en samlingslokal i Walmer. Därför vill han bygga en ny skola precis utanför sitt eget hus. Han hoppas på hjälp från företag för att skaffa fram pengar till bygget.

- Ibland så använder jag mitt eget hus. Jag tar ut alla saker ur huset och så övar vi här, eller så dansar vi framför huset. Så fort barnen i Walmer hör musiken så kommer alla hit.

Han jobbar så mycket att han går ner i vikt.

- Jag är pastor. Men den mesta tiden ägnar jag åt de unga. Ibland blir jag som en far för barns hela familjer. Ibland stannar en del av barnen här hemma hos mig. Det är speciellt svårt när vi inte har så mycket pengar.

- Min dröm är att en dag ska någon av alla dessa barn bli något stort och hamna i Hollywood, säger Ntsika

Bor sju på 25 kvadratmeter

9 000 människor bor i Walmer township. Township skapades under apartheidregimen. Genom hårda rasåtskillnadslagar hölls de olika folkgrupperna isär. Många svarta tvångsförflyttades till dessa township som växte upp kring alla större städer i Sydafrika.

Det flyttar hela tiden in fler och fler människor till Walmer. Det är ont om plats så de senast inflyttade tvingas bygga sina skjul ovanpå den gamla judiska kyrkogården som ligger här. Trasiga gravstenar sticker upp ur bråten här och var.

Ntsika bor i ett förhållandevis prydligt litet hus tillsammans med sin fru Jackquline, sönerna Mziyanda, 16 år, Siseko, 15 år, Siggibo 3 år och döttrarna Pumeza, 11 år och Fundiswa, 6 år. Hela familjen, sju personer, på cirka 25 kvadratmeter.

Det lilla huset har ett pyttelitet sovrum, ett kök och ett större rum där en del av familjen också sover. Ntsikas familj har det ganska fint inomhus. En bokhylla med böcker, ett par soffor, ett bord och en mycket gammal dator finns i rummet.

- På datorn skriver jag en del pjäser berättar Ntsika.

På bokhyllan hemma hos Ntsika står ett fotografi på honom och en mycket välkänd person. Det är människorättskämpen, nobelpristagaren och före detta ärkebiskopen Desmond Tutu.

- Jag är hans systerson berättar Ntsika, inte utan viss stolthet.

El och vatten dras in

Familjen har både el och vatten. Det dras in i allt fler hus i kåkstäderna. Sakta förbättras vardagen för många. Men de fattiga som senast kommit till städerna håller till på de sämsta ställena. De tvingas bygga sina hus av vad de kommer åt, brädbitar, papp och korrugerad plåt. I jakten på byggmaterial försvinner också bland annat vägmärken och brostaket.

Dammet från gatorna yr i blåsten. Vid regn förvandlas det hela till lera. Flygplanen dundrar förbi på låg höjd under inflygningen till flygplatsen som ligger i närheten. Små butiker i gathörnen säljer grönsaker. Många sitter i klungor eller promenerar runt. Det har inget att göra. Arbetslösheten i kåkstäderna är på många håll skyhög.

Överallt kring kåkstaden ser man de så kallade Sowetorosorna. Så kallas de olikfärgade plastpåsar som blåser omkring och fastnar i gräs och buskar. De är uppkallade efter Sydafrikas mest kända kåkstad, Soweto i Johannesburg.

De stora strålkastarstolparna som står mitt bland husen i Walmer som är ett minne från frihetskampen. Lamporna satte polisen upp för att kunna lysa upp de annars helt mörka kåkstäderna i jakten på politiskt aktiva.

Ntsikas egna barn ser ut att följa honom i hans musikaliska fotspår.

- Tyvärr tror jag inte att mina barn blir doktorer och advokater. Det ser ut som om de följer familjetraditionen. Allihop sjunger och dansar. Min äldsta son är musiklärare och min andra son är dansare. Och de försörjer sig på detta, säger Ntsika.

Ojämlikt land

Mitt emot Walmer, bara tvärs över gatan, ligger en golfklubb. Den omgärdas av höga taggtrådsstaket. Här spelar de rika vita en runda golf på härligt inbjudande gröna greener. Och ett par minuter med bil från kåkstaden befinner man sig i en annan värld. På amerikansk vis ligger här villa efter villa inbäddad i prunkande trädgårdar. På uppfarterna står ofta en Mercedes. Sydafrika är ett av världens tre mest ojämlika länder. Tio procent av hushållen står för 45 procent av inkomsterna.

I en välskött tvåvåningsvilla med en härlig trädgård och Mercedes på uppfarten bor den vita familjen Grahams i ett av de bättre områdena i Nelson Mandela Metro. Alastair och Leslee har tillsammans ett företag som sysslar med datautbildning. Familjen består också av Victoria, 10 år, Alexander, 6 år, de två hundarna Cassie och Nina samt hamstern Eepep.

Familjen talar engelska som sitt första språk. Det gör dem till en klar minoritet i Nelson Mandela Metro. Leslee har rötter från Norge. Barnen går i en privat skola som tar in barn med olika social och etnisk bakgrund.

Familjen bodde tidigare i Johannesburg men de lämnade staden för att bland annat slippa luftföroreningarna och den höga kriminaliteten.

- Här där vi bor känner jag mig väldigt säker. Men man behöver vara försiktig i vissa delar av centrala Port Elizabeth.

Med bilen åker tar man sig också till stadens alla köpcentra. De liknar mycket amerikanska köpcentra med stora parkeringsplatser, vakter och luftkonditionering. Här finns nästan inga allmänna kommunikationer som vi har i Göteborg. Därför är bilen mycket viktig. Alla de färgade som inte har råd med bil, vilket är en majoritet, kan åka med alla de små inofficiella minibussar som pilar fram och tillbaka i staden.

Ett mirakel skedde 1994

Det finns vita i Sydafrika som fortfarande skulle vilja ha det som under apartheid. Men det önskar inte familjen Graham.

- Jag har sådan beundran för de svartas styrka. Det är den som kommer att lösa detta, menar Leslee.

- Det är en utmaning att skapa ett bra samhälle. Jag har en känsla av att lösningen kommer från Port Elizabeth. Vi har starka människor här.

Hon ser sig själv som radikal och mycket engagerad i frågorna. Leslee vill bygga broar mellan folkgrupperna.

- Det var ett mirakel att vi ändrade inriktning och inte fick ett inbördeskrig.

Hon berättar om det första demokratiska valet 1994.

- Vi gick och lade oss kvällen innan valet. Vi visste inte vad som skulle hända. Det fanns en rädsla. Människor hade lagrat mat i sina hus. Vi kunde bara hoppas och be för det bästa nästa morgon.

- Vi vaknade till en fantastisk dag med total stillhet. Det fanns absolut ingen ilska. Folk gick och röstade i vänskap och hjälpte varandra. Det var som om hela landet förvandlades den dagen.

Många anser att det var Nelson Mandelas förtjänst. Han betonade att den väpnande kampen var över och att det nu gällde att tillsammans bygga det nya landet.

- Men vi är inte igenom detta ännu som nation, anser hon.

- På grund av vår kulturella mix och vårt förflutna har Sydafrika utmanats att faktiskt respektera skillnaderna. Vi kan vara olika i vår ”regnbågsnation”.

Hon tycker också att det är typiskt sydafrikansk att se positivt på saker.

- Vi har inga problem i Sydafrika, vi har utmaningar, säger Leslee Graham.

Fakta - leva och bo i Nelson Mandela Metro:

35,4 % av de ekonomiskt aktiva är arbetslösa

40 % av hushållen anses mycket fattiga

38 % är yngre än 20 år

71.000 personer saknar en ordentlig bostad

Första språk i Östra Kapprovinsen (där Nelson Mandela Metro ligger):
5,3 miljoner talar xhosa
0,6 miljoner afrikaans
0,3 miljoner engelska

Källa: Integrated Development Plan, Nelson Mandela Metro


Fakta - Sydafrika:

Yta: 1 221 000 kvadratkilometer

Befolkning: 43,3 miljoner

Förväntad livslängd vid födseln: 52,1 år

Läskunnighet: 85,2 %

2,7 miljoner kvinnor i åldern 15-49 lever med hiv/aids

250 000 barn, 0 – 14 år, lever med hiv/aids

Sydafrika är ett av världens tre mest ojämlika länder tillsammans med Guatemala och Brasilien. Tio procent av hushållen hade 45 procent av inkomsterna år 2000 enligt Statstics South Africa.

Källa: Human development report 2002, United Nations Development Programme


Ntsika Tokwe har vuxit upp i kåkstaden Walmer.