Special »»

[Publicerad 2003-04-17]

Singoalla Millon, en zigenerska

Jag sitter i vardagsrummet hemma hos Singoalla Millon, en sjuttioårig zigenerska, som bor på Hisingen. Det är en fint inredd lägenhet, med tavlor och fotografier på väggarna. Vi sitter på en mörk vinröd soffa. På en svart bokhylla står en massa porslinsfigurer, och på toppen av hyllan finns en dunke med heligt vatten från Lourdes, Frankrike.

Singoalla accepterar inte att man använder begreppet romer.

– Zigenare heter det, säger hon med en bestämd röst. Hon är själv en svensk zigenerska.

Dom svenska zigenarna invandrade till Sverige på 1500-talet. Dom kom från Frankrike och Ryssland. Det var på den tiden då pass inte behövdes och gränserna var öppna.

– Men det var skottpengar på zigenare under Gustav Vasas tid, tillägger hon.

Under sina sjuttio år har hon upplevt mycket, både bra och dåliga saker. Hon har blivit kränkt och förolämpad många gånger. Hon bodde i en villa tillsammans med sin make, men efter hans bortgång ville hon flytta till en lägenhet.

Pratar utan brytning

Då hon skulle flytta till sin nuvarande lägenhet uppstod problem på grund av hennes etniska bakgrund. Hyresvärden ogillade hennes klädstil. Det löste sig ändå och hon fick flytta in.

Singoalla är stolt över att vara den hon är, en zigenerska. Hon bär en massa vackra smycken i vitt och gult guld. På sitt huvud bär hon en ljusrosa schalett och enligt hennes tradition är det ett tecken på att man är gift.

Sin vackra kjol har hon sytt själv. Den är ljusrosa, orange och beige med blommor på. Det är ingen typiskt stor kjol, som zigenare från Finland använder.

Gelderage heter den dialekt hon talar inom romanes, som är zigenarnas språk. De som kan tala språket romanes är zigenare, anser hon. Hennes röst är mörk och jag kan inte höra någon brytning alls, när hon pratar.

Spådomar och magi

Jag undrar varför hon tror att zigenare förknippas med magi och spådomar och hon svarar.

– För i tiden var det ett överlevnadssätt för zigenare att spå. Det fanns mycket svart magi, men även vit magi bland zigenare. Om de ville så kunde de göra människor illa med hjälp av sin magi. Men de kunde också hjälpa människor och även se in i framtiden. Om de exempelvis var inblandade i rättegångar och var oskyldiga så kunde de svära sig fria. De kunde gå till begravningsplatser, till de döda och svära på sin oskuld och på så sätt få något slags välsignelse och bli fria från de falska anklagelserna. Detta trodde de starkt på. Det fanns inget annat sätt. Ingen trodde på zigenare ändå. De ljuger och stjäl, sa man vilket det fortfarande påstås. Vi är väldigt starka! Zigenare är ett starkt folk, vi klarar oss alltid, säger Singoalla.

– En del zigenare är bra och en del är dåliga. När någon blir lurad så drar man alla över en kam. Det finns bra och dåliga människor överallt, säger hon och tillägger

– Vi har ingen makt i samhället någonstans.

Frågar du vem som helst vad de tänker på då du säger zigenare, så reagerar några positivt och andra negativt. Man får fram en bild av att zigenare är ett dansande folk, jämt resande, de spelar alltid musik och det är fest varje dag.

Man tänker sig kvinnor, med stora kjolar och örhängen. Den bilden kanske stämde för flera år sedan, men mycket håller på att dö ut. Många anpassar sig alltmer, vilket innebär att de flyttar in i lägenheter och inte kan vara så högljudda och ”vilda” av sig. Det är inte lika fritt längre.

Singoalla tycker att det är en bra ”grej” att zigenare går i skolan, pojkar såväl som flickor. På hennes tid fick man inte det. Fast vid fjorton års ålder fick hon börja i första klass.

Misstänks för stöld

I den zigenska kulturen använder man inte väskor utan istället någon typ av förkläde med fickor, men det vågar Singoalla själv inte använda för hon är rädd för att bli anklagad för stöld. Ändå är det inte förbjudet för zigenare att använda sådana förkläden.

När Singoalla går in i affärer har det hänt att alla expediter och vakter håller koll på henne medan vanligt folk passar på att sno saker, utan att personalen märker det. Som zigenare är Singoalla rädd att bli anklagad för något som hon inte har gjort!

– När min man levde hjälpte han många zigenare. Han var alltid med på rättegångar och var själv en lagman. Han hade ett bra rykte, var omtyckt av både zigenare och svenskar. Han sågs som en förebild för andra zigenare framför allt.

Svårt att få jobb

Förr i tiden var det svårt för zigenare att få vanliga jobb, så de spelade musik och tog inträde för att visa upp sin kultur. De var häst- och bilhandlare, men detta var en överlevnadsgrej, enligt Singoalla Millon.

Singoalla är en spådam. Hon har spått sedan hon var tretton år gammal. Det är en gåva, något hon har ärvt från sin mamma, som också kunde spå.

I zigenarläger med Katitzi

När Singoalla Millon var yngre bodde hon i zigenarläger tillsammans med många andra zigenare bland annat med Katarina Taikon, som är känd för Katitzi böckerna.

– Katitzi böckerna handlar om Katarinas liv, tillägger hon.

– Många zigenare som invandrar har det svårt, de har inte lärt sig att överleva. Får de inga jobb, så snattar de. På min tid blev vi beskyllda för att ha tjuvat höns. Zigenare fick inga matkuponger under kriget, så vi tiggde till oss det mesta hos bönderna. Bönderna hade det nämligen väldigt bra på den tiden.

– Jag kommer ihåg när jag var 7-8 år och bodde i tält så kom människor dit, som slog oss och till och med sköt mot oss med gevär, säger Singoalla med ett skratt. På vissa ställen fick man inte bo på, och på andra ställen fick man inte ens vistas i mer än en dag, det fanns ingen begränsad tid alls.

- Vi zigenare har det bra och ska inte klaga. Fördomar finns och har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, säger hon och tittar in i mina ögon.

– Jag bryr mig inte om att folk säger saker, som ”jävla zigenare”. Jag har blivit van. Visst kan jag bli sårad ibland, men att folk kan säga sådant är inget nytt. Mina barn däremot skulle ta illa upp. Jag känner mig stark och jag mår jätte bra, jag har gått igenom mycket, säger hon avslutningsvis.

Det har varit en ära för mig att få träffa och intervjua en sådan stark personlighet, som Singoalla Millon. Hon är en väldigt självständig person, som jag beundrar. Och detta är en erfarenhet, som jag kommer att bära med mig.

Martina ”Fiffi” Asparusova
MP2T